Storstadsområden är baserade på tätorter, som inkluderar det bebyggda området och pendelbältet runt en stad. En hållbar och inkluderande utveckling av den ekonomiska potentialen och välbefinnandet hos de människor som bor där kan utvecklas mer effektivt med hänsyn till storstadsområdet som helhet. Med tanke på städernas och storstadsområdenas växande roll i styrningen står detta ämne högt upp på Europeiska kommissionens politiska dagordning. Det finns dock stora politiska frågor i den fysiska utvecklingen av städer och storstadsområden, som stadsutbredning, som påverkar den senares förmåga att uppfylla målen om hållbar och inkluderande tillväxt. Beslutsfattare i städer har ofta begränsad kapacitet att ta itu med dessa utmaningar, på grund av de facto (och ibland de jure) förekomsten av funktionella stadsområden (FUA), som definierar städer och deras pendlingszoner. Dessa FUAs sträcker sig bortom formella administrativa gränser. Därför lider storstadsområdena ofta av fragmenterat beslutsfattande. Storstadsdimensionen ger därför nya och utmanande aspekter på frågan om hur politiska frågor ska hanteras, eftersom dialogen och engagemanget för gemensam politik måste uppnås av kärnstaden och ofta många angränsande kommuner samt direktvalda lokala och regionala myndigheter. Samarbete mellan stad och stad samt samarbete på flera nivåer är viktiga punkter som måste beaktas i detta avseende. Dessutom måste man överväga olika planeringsramar, som i de flesta fall inte är särskilt utformade för att stärka samarbetet mellan kommuner och flernivå. Nya styrningsstrategier är dock lovande för att lindra de potentiellt ogynnsamma effekterna av fragmentering av olika kommuner och andra offentliga myndigheter i storstadsområden. Även om de roller som storstadsområden kan spela för territoriell utveckling erkänns alltmer i Europa, finns det fortfarande ingen enhetlig typologi som ger beslutsfattare en bättre representation och förståelse för samhällets metropolering. Det senare skulle vara av betydelse för att integrera storstadsutvecklingen i lokala och regionala utvecklingsdiskurser och strategier. Framväxande lokala och regionala utvecklingsstrategier i hela Europa tar itu med några av storstadsområdenas utmaningar. Många platser saknar dock politiska verktyg och styrningsstrategier för storstadsplanering och fysisk förvaltning på storstadsnivå. Mer specifikt saknar vissa länder och städer formella befogenheter att planera på storstadsnivå, särskilt i Central- och Östeuropa och i federala system. Ett antal andra länder, som Frankrike, Nederländerna, Italien och de nordiska länderna, har dock rättsliga ramar, eller till och med krav, för fysisk planering på storstadsnivå. Även om det finns en rättslig ram kan det emellertid vara så att det territorium som fastställts för samarbete inte omfattar hela FUA. Dessutom varierar ramarna med stora skillnader i erfarenhet, praxis, institutionalisering och resurser, och har därför varierande mått på framgång. Med den kontinuerliga stadsutbredningen i Europa och sammanslagningen av stadsområden inom storstadsområden är det av avgörande betydelse att bedöma den roll som politiken för fysisk planering och stadsstyrningsprocesser spelar på storstadsnivå. Politiken för fysisk planering är ett av de tre huvudämnena för samarbete i storstadsområden i hela Europa. Att vara sektorsövergripande, samordna och integrera storstadspolitiken kan spela en viktig roll för att främja hållbar tillväxt för alla.
