LOFAR (Low Frequency Array) är världens största radioteleskop. Ett radioteleskop används för att skapa teleskopbilder från radiovågor, med en relativt stor våglängd. LOFAR består av cirka 7000 LBA-antenner och 50000 HBA-antenner, spridda över fält i hela Europa, med centrum i norra Nederländerna, där 70 % av antennerna finns. Den nuvarande LOFAR-installationen designades för ungefär 10 år sedan och förblev praktiskt taget oförändrad sedan dess. Framsteg inom den tekniska utvecklingen erbjuder möjligheter att uppdatera LOFAR i stor skala, främst inom två områden, en bredare systeminstallation och en förbättring av systemets hållbarhet. För det första pågår forskning om en uppdatering av den analoga och digitala elektroniken. Nuvarande komponenter i antennerna är inte längre tillgängliga, vilket gör det omöjligt att bygga nya fält. Dessutom kan förbättrad digital informationsbehandling bredda LOFAR:s räckvidd. Dessutom innehåller uppdateringen LOFAR-systemets hållbarhet. Det energiintensiva systemet kan levereras av solcellspaneler med förnybar energi, men de solcellsomriktare som behövs för detta orsakar för närvarande störningar i de radiosignaler som tas emot från LOFAR. Det är därför nödvändigt att undersöka hur denna effekt kan minimeras eller kompenseras. Det yttersta målet för detta kunskapsutvecklingsprojekt är att implementera denna teknik i LOFAR 2.0-systemet från 2020. Från och med den tidpunkten finns det en förnyad investering för att förbättra och utvidga LOFAR-systemet. Den nödvändiga kunskapen måste vara redo för detta. Detta håller systemet i framkant i världen. Detta innebär att LOFAR kommer att ha möjligheter till bredare tillämpningar för t.ex. ESA, jordbrukssektorn och andra potentiella marknader. Dessutom kommer projektet också att säkerställa en stärkt kunskapsposition i norra Nederländerna, som också kan tillämpas på andra marknader.